Plötsligt klev anfädrarna fram, förändrande sina bortglömda barnbarnbarn i ständig exil, från att kunna två, tre fraser – Bon Giorno, mangiare… – till att vifta med italienska flaggor från tutande bilar.
Det är intressant hur fort invandrande familjer i USA glömmer sin kultur och språk men samtidigt tror att de fortfarande är italienska/irländska osv. ”Skulla jag åka hem till Italien så skulle ingen veta att jag inte är född där.” Nej, exakt, så länge du stannar vid Bon Giorno och tre fraser från Soprano’s så är ju allt lugnt.
Det är också intressant hur många italienskättlingar det finns i New York, och även i Boston, där jag såg hur tusentals folk hade samlats vid City Hall.
Trots att jag hejade på Frankrike och tycker att Totti är en figlio di putana, så utdelas härmed ett stort Felicitazione!
