Nej, vi sitter inte och lyssnar på grannars mys, utan istället hör vi på en japansk sångerska sjunga jazzklassiker på ett cafe runt hörnet, Brama.
Om du inte har hört östasiatiska kvinnor sjunga jazz förut så kan jag väl förklara det med att det vidgar semantiken för “sjunga” ganska rejält. Tänk dig en dator som slumpmässigt stånkar ut olika fonem i frekvenser som följer en sångslinga men alltid lyckas att träffa strax ovanför eller under, och utan någon som helst variation i tempot. Dessutom tillåts inga diftonger eller triftonger, utan de monotona ljuden måste stånkas ut utan variation och det får självklart inte finnas några ljud mellan dessa stånkanden, utan “tyst, bröl, tyst, bröl, tyst, bröl” är melodin här. Min fru och jag sitter som förstenade.
Det är lustigt hur östasiater alltid låter som halvtrasiga bandspelare som legat ute i solen länge, utan någon som helst förståelse för det sjungna. Härma och sjunga verkar vara synonyma begrepp.
Vi enas om att det är det värsta vi har hört från betalda musiker och njuter vidare här!
[...] Jag funderar på den upplevelsen av koreansk/japansk skönsång vi upplevde häromdagen. Jag tror att tortyren då varade i en timme. Sedan läser jag på DN om en antagligen likartad upplevelse i Seoul. I två och ett halvt dygn skrek en koreansk kvinna ut sin vrede på en karaokebar. Det var visst också för att muntra upp sin sjuke man. [...]
