Nu har det gått nästan ett år sedan jag skrev i denna blog senast!
Jag börjar genast med en brasklapp: denna post bejakar elitistiska tendenser hos Er timide skribent.
Jag bestämde mig för att inte skriva förrän det var tillräckligt många medelmåttor i “den moderna median” för att kräva en fingerröst med fler än sju synaptiska hopp innan knappandet påbörjas. Två tydliga signaler på detta rör Alex Schulman, i det att han
- utmålades som inte bara Bloggkung utan även ofta som ett geni, tillsammans med några av hans familjemedlemmar
- sedermera själv till viss del insåg det förljugna och slutade med sin blogg
Självklart inser han det inte till fullo, då han fortsätter med bloggdjupa inlagor i en något annorlunda paketering.
Nu är det också intressant hur bloggigheten har smugit på oss genom detta nya fenomen Facebook.
Ok, slutgnällt från farbror David. Jag kan bara medhålla i Er gratulation till att min blogg har återuppstått, och tacka å det djupaste (visualisering: en bockning där ena foten glider något för att långsamt men subtilt sänka kroppen ned i en blyg nigning).
Måste nog påpeka en sak här: jag menar inte att Alex Schulman är korkad utan bara att flertalet bloggskribenter är det, vilket banar väg för en medelbegåvad herre som Alex att utmålas som bloggkung.
