Surrealistisk China Girl

Posted on July 20th, 2008 by David Bergman.
Categories: New York.

Hamnade på ett kinesiskt cafe i Chinatown, New York, där en skrikande kinesisk ung man tar mirofon på en scen och sjunger David Bowie’s “China Girl”. Mycket märkligt att höra den låten genom fet kantonesisk brytning!

Denne “Bowie” avlöste en kantonenisk funkgrupp som körde några JB’s-klassiker.

Det har bildats en liten klunga framför scenen med äldre kineser.

3 comments.

Dagistankar

Posted on July 2nd, 2008 by David Bergman.
Categories: Personligt, Sverige, USA.

Vi beslöt att inte skicka in vår lille dansande unge på dagis nu i höst, utan vänta till han är två år.

Kostnaden för dagis har jag pratat om tidigare, men kom in på det i och med att jag läste Terris blog på Aftonbladet.

I korthet så går det på ungefär 12 kSEK i månaden per liten skalle. Och mängdrabatter finns inte här i New York.

1 comment.

Blinka lilla bilen där

Posted on January 7th, 2008 by David Bergman.
Categories: Sverige, USA.

Det börjar bli värre i Sverige med blinkersanvändandet, och man kan ibland se förare som svänger utan att blinka först. Detta uppmärksammades av Robert Collin bland annat, på hans blogg.

Innan man dömmer svenska förare för hårt bör man ta en promenad genom New York. Här struntar folk inte bara i blinkers utan blinker ofta åt fel håll eller helt enkelt bara glider sakta rakt fram genom korsningen med blinkers på. Så det gäller att läsa ansiktena på förarna noga. En del folkgrupper struntar dessutom i att stanna för övergångsställen, alltid, oavsett om du har “grön gubbe” eller ej (som för övrigt är “vit gubbe” här…)

0 comments.

Kulturkrock, kaffespill och mordhot

Posted on December 10th, 2007 by David Bergman.
Categories: Diverse, New York, Personligt.

Jag gick till Borders idag, som är en bokaffär några kvarter söder om oss. Där satte jag mig för att läsa en spännande roman om ett GEEK CENSOR som kan både GEEK CENSOR och GEEK CENSOR.

Det kom en lång kinesisk ung tjej med sin något kortare, men likaledes kinesiske, pojkvän. De satte sig bredvid en välklädd ung afrikansk kille som läste för ett standardtestprov. NOT: det är väldigt vanligt med att ungdomar pluggar till “högskoleprov”.

Den pluggandes killen råkade komma åt en kaffemugg med armbågen, som tippade över och spillde ut sitt ljumma innehåll på randen av kinesiskans jackarm. Det blev ingen större fläck och jackan var en (rosa) täckjacka så det borde gå att torka av ganska enkelt. Kaffespillaren ber om ursäkt, måhända lite för lojt för denna tjej. Hon yttrar något med arg ton. Det är nog engelska, resonerar jag, och även kaffespillaren. Hon yttrar samma sak igen. Vi tittar förvånat på henne från varsitt håll, kaffespillaren och jag.

Kaffespillaren ber om ursäkt igen men hon nöjer sig inte med det, utan är nu ännu argare:
-”idiz liku yu try kill me!!“. Vad? Nu börjar vi förstå vad hon försöker förmedla: att hans spillande är lika illa som om han hade försökt att ta hennes liv! Oj, det måste vara en riktigt dyr jacka. Hon fortsätter: -”if yo be more sorry I better, but yo people try kill me!“. Hennes pojkvän försöker hindra henne när hon lyfter sitt vapen – en mugg med betydligt hetare mörkt innehåll – och är i färd att häva den över spillaren.

Den afrikanske killen är i det närmaste i chock, liksom jag på andra sidan.

Pojkvännen lyckas till slut dra henne ut ur bokaffären, upprepandes att han försökte ta livet av henne, blandat med mindre glada Kantonesiska uttryck.

När kusten var klar så vände sig en annan svart kille – en av de “you people” som hon nog syftade på – och retade spillaren för att han nästan hade fått stryk av en kinesisk smal tjej. Flera runt honom, inklusive jag, log rått åt honom medan han rodnande plockade ihop sina testprov och lommade ut.

0 comments.

Dyrt med barn i Sverige?

Posted on December 8th, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Sverige.

Jag hör ganska ofta föräldrar förfäras över kostnader relaterade till att ha barn. “Du kommer se själv, bara blöjorna får ekonomin på fall!” Sedan läser man artiklar som denna, som visserligen rör ett mycket dyrare land, England.

Nja, för att förstå hur sjukt billigt det är att ha barn i Sverige, så kan jag summera de kostnader vi har som nyblivna föräldrar här i New York, i månaden, förutom de kostnader man dras med i Sverige:

  • Sjukvård – det vi betalar extra för att vara “familj” istället för “tvåsamhet” på försäkringen: SEK 6000
  • Dagis – vi pratar tre halvdagar i veckan: SEK 10000
  • Universitetsfond: SEK 7000

Så, en extrakostnad – gentemot Sverige – på runt 280 tusen kronor om året. Då känns blöjorna inte lika farliga längre. Således kostar det runt 600 tusen kronor om året att ha två barn! Eller runt 900 tusen före skatt i extra inkomst. Det gör det extra mysigt att skaffa lillebror :-)

280 tusen gånger 18 är över 4 miljoner riksdaler. Så kostnaden i artikeln känns som ett kap. Man kanske skulle fixa en liten engelsk unge, med dåliga tänder och fotbollströja.

6 comments.

Jag är en sticka

Posted on February 14th, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Personligt, USA.

Som ni kanske känner till så använder sig New Yorks polis numer av vågor av säkerhetskampanjer på tunnelbanehållplatser. De tar då “stickprov” på människor med större väskor.

Idag var en sådan dag. Fyra poliser väntandes vid ett bord precis utanför spärrarna. Efter ett möte uppe vid Rockefeller Plaza så skyndar jag mig nedför trapporna på den gula linjen, följandes en hoper indier och pakistanier från någon av de stora bankerna – min kamrat, som är indier, kallar området för Little Bombay för alla indier som jobbar där. Flera av dessa har riktigt stora ryggsäckar. Samtliga tillåts passera med en snabb nick från en av poliserna. Detta tills jag kommer… En arm rakt ut, samtidigt stoppandes mig och pekandes på bänken, beordrar mig att öppna min dataväska och visa innehållet.

Nu är det inte direkt första gången för mig. Om det görs “stickprov” så brukar jag alltid bli en “sticka” :-(

Jag skulle kunna berätta om en gång jag kom till Arlanda från en tripp i Colombia, men besparar er det av hänsyn till eventuella känsliga läsare.

/David “Stickan” Bergman

0 comments.

Blåvitt på stan

Posted on February 12th, 2007 by David Bergman.
Categories: USA.

Vi har inte blivit invaderade av finska hockeysupportrar, utan det är bara alla läkare och sjuksköterskor som tar sig till och från jobbet. Ibland även en kort lunch eller rökpaus.

Det är kutym – eller måhända beordrat uppifrån – att aldrig byta om. Oavsett om det är innan eller efter ett livsavgörande kirurgiskt ingrepp så måste man behålla läkarkläderna på. Operationsrester blandas med matrester.

Hoppas min läkare inte råkar vara nere och slaska på den lokala delin precis innan jag överlåter min hälsa i hans händer. För er som inte har varit här så är en “deli” en restaurang vars enda kock är en stafylokock.

Som min amerikanske vän en gång sa: ja, vi amerikaner är överdrivet petiga vad gäller hygien.

0 comments.

Arbetarens revansch

Posted on February 12th, 2007 by David Bergman.
Categories: Personligt, USA.

Liksom i Sverige så måste byggarbetaren skrika till sin kollega från 15 meters håll istället för att minska avståndet. Och självklart måste man hålla sina (helt arbetsorelaterade) “diskussioner” vid sjutiden.

Det ger byggarbetaren en viss njutning att väcka de “lyckade” som ordnat boende inne i staden. Nu är många av de lyckade enbart studenter hopklumpade i små kollektiv av “room mates”. Bredvid oss, i en lika liten tvårummare som vår, bor det fyra killar och en tjej. Ok, det verkar som att killarna turas om. Nej, turas om att bo, så oftast är det bara tre killar på samma gång. Som bor alltså…

Arbetarens vrål fortsätter.

0 comments.

Stånkande monotona ljud utan innebörd

Posted on February 7th, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Nöje, Personligt.

Nej, vi sitter inte och lyssnar på grannars mys, utan istället hör vi på en japansk sångerska sjunga jazzklassiker på ett cafe runt hörnet, Brama.

Om du inte har hört östasiatiska kvinnor sjunga jazz förut så kan jag väl förklara det med att det vidgar semantiken för “sjunga” ganska rejält. Tänk dig en dator som slumpmässigt stånkar ut olika fonem i frekvenser som följer en sångslinga men alltid lyckas att träffa strax ovanför eller under, och utan någon som helst variation i tempot. Dessutom tillåts inga diftonger eller triftonger, utan de monotona ljuden måste stånkas ut utan variation och det får självklart inte finnas några ljud mellan dessa stånkanden, utan “tyst, bröl, tyst, bröl, tyst, bröl” är melodin här. Min fru och jag sitter som förstenade.

Det är lustigt hur östasiater alltid låter som halvtrasiga bandspelare som legat ute i solen länge, utan någon som helst förståelse för det sjungna. Härma och sjunga verkar vara synonyma begrepp.

Vi enas om att det är det värsta vi har hört från betalda musiker och njuter vidare här!

1 comment.

Det är så mysigt i Tribeca

Posted on February 1st, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Personligt, USA.

Min fru har påbörjat en kampanj i syfte att få mig att inse att Tribeca – ett område i sydvästra Manhattan – är tryggt och fint. Detta av anledning att hon vill att vi ska flytta dit, och helst till en bostadsrätt. Det bor välbeställda barnfamiljer där, säger hon.

Nu har jag mina fördomar mot området som relativt otryggt och invävt av trafikleder.

Kampanjen fick mig iallafall att strosa omkring i området innan ett affärsmöte. Efter några kvarter av “nej tack” till diverse försäljningsförfrågningar av lika diverse män så kände jag att en bit mat skulle sitta fint. Gick förbi en dörr med en liten skylt “Hispanic Food And Other.” Blev lite nyfiken på vad det där andra kunde vara och gick in.

Inrättningen var fylld av två kategorier av gäster: förortskillar som tog paus i sina försäljningar söder om Canal Street och latinamerikanska män. Och det var inte små leende mexikaner som tar emot ens disk och skyndar sig iväg, ödmjukt. Utan snarare mindre leende dominikaner och kubaner som hade behandlats illa av samhället, och nog har gjort allt för att ge igen på detsamma.

När den lilla servitrisen kom fram och frågade vad jag ville ha, på utpräglad kubansk dialekt genom de guldpläderade tänderna och en långhårig dominikan med ärr från ögonbryn ned till näsrot vänder sig om mot mig, så kändes det tryggast att stänga av Rädd Svenne-mode och sätta på vilsen latino-mode. Funderade ett tag på att sätta på en sång på jukeboxen bakom mig, för att verkligen bejaka denna nya mode. Hade faktiskt fått 4 låtar från Pepe Aguilars senaste skiva för en dollar. En mariachiplatta med doft av enchilada och väl inrökt hatt. Kom dock på att jag sällan sett allvarliga dominikaner stråla upp av mariachi, så jukeboxen fick stå stum ett tag till.

Menyn visade sig vara en fest kring ett ganska smalt tema. För att förtydliga det så följer delar av menyn här:

  • pollo con cubano
  • arroz con pollo
  • pollo con papa
  • pollo entero con ensalada

Tja, ett mönster börjar skönjas…

Jag beställde in arroz amarillo con frijoles negros och tostones på det. För den oinsatte så betyder dessa kulinariskt klingande ord “ris, bönor och lite banan”. Att de sedan inte hade några färdigfriterade bananer utan att jag nöjde mig med “maduros” hör inte till saken. Efter ett ganska väntat “no pollo!???” så hämtade hon dock maten.

Jag åt den spännande maten, betalade mina sex dollar, vilket inkluderade en mintte, och skyndade mig ut till det barnvänliga Tribeca igen.

0 comments.

Older » Next Page »