Pappa

Posted on December 2nd, 2007 by David Bergman.
Categories: Diverse.

Ja, just det, jag glömde nämna en liten sak: jag har blivit pappa! Min son – vi kan kalla honom Stoffe – föddes i våras och har precis börjat krypa. Det är stort.

Det kommer att sägas mycket om Stoffe framöver, så slipa glasen och ratta in hörselsnäckorna så ni inte missar något!

0 comments.

Medelmåttorna dränker oss!

Posted on December 2nd, 2007 by David Bergman.
Categories: Diverse.

Nu har det gått nästan ett år sedan jag skrev i denna blog senast!

Jag börjar genast med en brasklapp: denna post bejakar elitistiska tendenser hos Er timide skribent.

Jag bestämde mig för att inte skriva förrän det var tillräckligt många medelmåttor i “den moderna median” för att kräva en fingerröst med fler än sju synaptiska hopp innan knappandet påbörjas. Två tydliga signaler på detta rör Alex Schulman, i det att han

  • utmålades som inte bara Bloggkung utan även ofta som ett geni, tillsammans med några av hans familjemedlemmar
  • sedermera själv till viss del insåg det förljugna och slutade med sin blogg

Självklart inser han det inte till fullo, då han fortsätter med bloggdjupa inlagor i en något annorlunda paketering.

Nu är det också intressant hur bloggigheten har smugit på oss genom detta nya fenomen Facebook.

Ok, slutgnällt från farbror David. Jag kan bara medhålla i Er gratulation till att min blogg har återuppstått, och tacka å det djupaste (visualisering: en bockning där ena foten glider något för att långsamt men subtilt sänka kroppen ned i en blyg nigning).

1 comment.

Två och ett halvt dygn av skönsång

Posted on February 16th, 2007 by David Bergman.
Categories: Nöje.

Jag funderar på den upplevelsen av koreansk/japansk skönsång vi upplevde häromdagen. Jag tror att tortyren då varade i en timme. Sedan läser jag på DN om en antagligen likartad upplevelse i Seoul. I två och ett halvt dygn skrek en koreansk kvinna ut sin vrede på en karaokebar. Det var visst också för att muntra upp sin sjuke man.

Stackars, stackars människor.

0 comments.

Det här är det sämsta jag har skrivit!

Posted on February 14th, 2007 by David Bergman.
Categories: Personligt.

Jag tycker om att leka med ord ibland. Dock anser jag att orden bär någon form av mening i vanliga fall. Således har jag svårt att smälta plattityder eller överdrifter.

Alltför ofta hör jag någon häva ur sig att “det här var godaste jag har ätit” eller, vanligare, “det här är det värsta jag har varit med om”. När jag säger det förstnämnda så betyder det att jag har gått igenom samtliga mina kulinariska höjdpunkter i livet och kommit fram till att just den här maten är den högsta av dylika upplevelser. Dvs, jag följer en enkel princip att superlativ verkligen betyder #1. Inte “mycket” eller “väldigt”.

Så om jag säger att något är det värsta jag vet så vet ni nu att det passerar slakt på barn, krig och epidemier.

Ah, känns skönt att vi äntligen förstår varandra! :-)

1 comment.

Jag är en sticka

Posted on February 14th, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Personligt, USA.

Som ni kanske känner till så använder sig New Yorks polis numer av vågor av säkerhetskampanjer på tunnelbanehållplatser. De tar då “stickprov” på människor med större väskor.

Idag var en sådan dag. Fyra poliser väntandes vid ett bord precis utanför spärrarna. Efter ett möte uppe vid Rockefeller Plaza så skyndar jag mig nedför trapporna på den gula linjen, följandes en hoper indier och pakistanier från någon av de stora bankerna – min kamrat, som är indier, kallar området för Little Bombay för alla indier som jobbar där. Flera av dessa har riktigt stora ryggsäckar. Samtliga tillåts passera med en snabb nick från en av poliserna. Detta tills jag kommer… En arm rakt ut, samtidigt stoppandes mig och pekandes på bänken, beordrar mig att öppna min dataväska och visa innehållet.

Nu är det inte direkt första gången för mig. Om det görs “stickprov” så brukar jag alltid bli en “sticka” :-(

Jag skulle kunna berätta om en gång jag kom till Arlanda från en tripp i Colombia, men besparar er det av hänsyn till eventuella känsliga läsare.

/David “Stickan” Bergman

0 comments.

Blåvitt på stan

Posted on February 12th, 2007 by David Bergman.
Categories: USA.

Vi har inte blivit invaderade av finska hockeysupportrar, utan det är bara alla läkare och sjuksköterskor som tar sig till och från jobbet. Ibland även en kort lunch eller rökpaus.

Det är kutym – eller måhända beordrat uppifrån – att aldrig byta om. Oavsett om det är innan eller efter ett livsavgörande kirurgiskt ingrepp så måste man behålla läkarkläderna på. Operationsrester blandas med matrester.

Hoppas min läkare inte råkar vara nere och slaska på den lokala delin precis innan jag överlåter min hälsa i hans händer. För er som inte har varit här så är en “deli” en restaurang vars enda kock är en stafylokock.

Som min amerikanske vän en gång sa: ja, vi amerikaner är överdrivet petiga vad gäller hygien.

0 comments.

Arbetarens revansch

Posted on February 12th, 2007 by David Bergman.
Categories: Personligt, USA.

Liksom i Sverige så måste byggarbetaren skrika till sin kollega från 15 meters håll istället för att minska avståndet. Och självklart måste man hålla sina (helt arbetsorelaterade) “diskussioner” vid sjutiden.

Det ger byggarbetaren en viss njutning att väcka de “lyckade” som ordnat boende inne i staden. Nu är många av de lyckade enbart studenter hopklumpade i små kollektiv av “room mates”. Bredvid oss, i en lika liten tvårummare som vår, bor det fyra killar och en tjej. Ok, det verkar som att killarna turas om. Nej, turas om att bo, så oftast är det bara tre killar på samma gång. Som bor alltså…

Arbetarens vrål fortsätter.

0 comments.

Stånkande monotona ljud utan innebörd

Posted on February 7th, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Nöje, Personligt.

Nej, vi sitter inte och lyssnar på grannars mys, utan istället hör vi på en japansk sångerska sjunga jazzklassiker på ett cafe runt hörnet, Brama.

Om du inte har hört östasiatiska kvinnor sjunga jazz förut så kan jag väl förklara det med att det vidgar semantiken för “sjunga” ganska rejält. Tänk dig en dator som slumpmässigt stånkar ut olika fonem i frekvenser som följer en sångslinga men alltid lyckas att träffa strax ovanför eller under, och utan någon som helst variation i tempot. Dessutom tillåts inga diftonger eller triftonger, utan de monotona ljuden måste stånkas ut utan variation och det får självklart inte finnas några ljud mellan dessa stånkanden, utan “tyst, bröl, tyst, bröl, tyst, bröl” är melodin här. Min fru och jag sitter som förstenade.

Det är lustigt hur östasiater alltid låter som halvtrasiga bandspelare som legat ute i solen länge, utan någon som helst förståelse för det sjungna. Härma och sjunga verkar vara synonyma begrepp.

Vi enas om att det är det värsta vi har hört från betalda musiker och njuter vidare här!

1 comment.

Skenet kan bedra

Posted on February 3rd, 2007 by David Bergman.
Categories: Diverse, Sverige.

Om ni inte har läst den underbart fina lilla berättelsen om en antagligen mycket närsynt kristdemokratisk politiker och hans nyfunne vän på ett bad i Eskilstuna, så har ni missat något.

Det var inte alls som det såg ut i bubbelpoolen, utan hans blivande vän hade bara bett honom att titta nära på en skada som politikern hade ådragit sig på ett intimt ställe. Riktigt nära. Ni vet, så där pass nära att det stört när är omöjligt att inte råka vidröra med både en och fler kroppsdelar.

Det var ej heller som det såg ut i duschrummet, utan politikern hade bara böjt sig ner för att läsa denne nu etablerade vännens tidning och då råkat snubbla. Ni vet ju hur halt det kan vara i duschrum. Den stackars politikern hade då råkat hamna “nära mannens knä”.

Vännen var så pass berusad att han svårligen kunde erinra sig det inträffade.

0 comments.

Det är så mysigt i Tribeca

Posted on February 1st, 2007 by David Bergman.
Categories: New York, Personligt, USA.

Min fru har påbörjat en kampanj i syfte att få mig att inse att Tribeca – ett område i sydvästra Manhattan – är tryggt och fint. Detta av anledning att hon vill att vi ska flytta dit, och helst till en bostadsrätt. Det bor välbeställda barnfamiljer där, säger hon.

Nu har jag mina fördomar mot området som relativt otryggt och invävt av trafikleder.

Kampanjen fick mig iallafall att strosa omkring i området innan ett affärsmöte. Efter några kvarter av “nej tack” till diverse försäljningsförfrågningar av lika diverse män så kände jag att en bit mat skulle sitta fint. Gick förbi en dörr med en liten skylt “Hispanic Food And Other.” Blev lite nyfiken på vad det där andra kunde vara och gick in.

Inrättningen var fylld av två kategorier av gäster: förortskillar som tog paus i sina försäljningar söder om Canal Street och latinamerikanska män. Och det var inte små leende mexikaner som tar emot ens disk och skyndar sig iväg, ödmjukt. Utan snarare mindre leende dominikaner och kubaner som hade behandlats illa av samhället, och nog har gjort allt för att ge igen på detsamma.

När den lilla servitrisen kom fram och frågade vad jag ville ha, på utpräglad kubansk dialekt genom de guldpläderade tänderna och en långhårig dominikan med ärr från ögonbryn ned till näsrot vänder sig om mot mig, så kändes det tryggast att stänga av Rädd Svenne-mode och sätta på vilsen latino-mode. Funderade ett tag på att sätta på en sång på jukeboxen bakom mig, för att verkligen bejaka denna nya mode. Hade faktiskt fått 4 låtar från Pepe Aguilars senaste skiva för en dollar. En mariachiplatta med doft av enchilada och väl inrökt hatt. Kom dock på att jag sällan sett allvarliga dominikaner stråla upp av mariachi, så jukeboxen fick stå stum ett tag till.

Menyn visade sig vara en fest kring ett ganska smalt tema. För att förtydliga det så följer delar av menyn här:

  • pollo con cubano
  • arroz con pollo
  • pollo con papa
  • pollo entero con ensalada

Tja, ett mönster börjar skönjas…

Jag beställde in arroz amarillo con frijoles negros och tostones på det. För den oinsatte så betyder dessa kulinariskt klingande ord “ris, bönor och lite banan”. Att de sedan inte hade några färdigfriterade bananer utan att jag nöjde mig med “maduros” hör inte till saken. Efter ett ganska väntat “no pollo!???” så hämtade hon dock maten.

Jag åt den spännande maten, betalade mina sex dollar, vilket inkluderade en mintte, och skyndade mig ut till det barnvänliga Tribeca igen.

0 comments.

« Previous Page — Older » « Newer — Next Page »